Redaktionsbloggen

Sublimt, subtilt, suggestivt – och kraftfullt på samma gång med Sam Lee

Sam Lee 05 lores

Sam Lee and Friends

Stora Teatern, Göteborg, torsdag 31 oktober 2013.

Konserten med Sam Lee är ungefär resultatet av ekvationen sublimt plus subtilt dividerat med suggestivt. Om någon skulle ha tappat en knappnål, oavsett när i konserten, hade vi alla hört den falla. Trots att det faktiskt emellanåt var kraftfullt. Men ändå så lågmält. Heder av detta skall de som skötte ljudet till viss del ha men såklart framför allt den ödmjuke och stillsamt humoristiske sångaren Sam Lee, den brittiska folkmusikens framtid och utvecklare, tycks det som.

Lee har satt samman ett gäng vänner med den imponerande väl genomtänkta sättningen koto/sexsträngad ukelele, trumpet/kornett, fiol, cello och percussion – och förutom sin mjuka, känsliga men ändå starka sångröst spelar Sam Lee på en mungiga som han har förvarad i en liten specialbyggd låda, mellan solona. I några sånger använder han en indisk srutibox, det vill säga en handpumpad tramporgel utan klaviatur men med några knappar som man kan ändra tonen med. Ett slags borduninstrument fungerar det som och metalltungorna i instrumentet är perfekt avvägda till stränginstrument, stråkar och bleckblås.

Men Sam Lee och hans vänner nöjer sig inte med att använda instrumenten på traditionellt vis utan ser till att utnyttja deras alla klangmässiga möjligheter, ett av de snyggare inslagen bestod i att Jaron Freeman-Fox spelar fiol medan slagverkaren Camilo Tirado slår med två pinnar (ätpinnar?) på fiolens strängar. Cellisten Francesca Terberg spelar på slutet stående för att få kraft i kompet och Tirado skapar fina rytmer på slagverk som alla har ljudmässiga likheter med vad man kan få fram ur en flaska, eller kanske Alladins lampa. Läcker är också Jonah Brodys kotoklanger men även ukelelen är rundgångsmeditativ och njutbar.

Med ett så världsmusikaliskt band är det imponerande hur brittiskt det ändå låter, trots att bandet emellanåt plockar fram diverse asiatiska toner, kanske framförallt Stephen Chadwick på en riktigt mjukspelad trumpet. Repertoaren har Sam Lee lärt av äldre traditionsbärare från resandefolket och det är faktiskt lite som att se den klassiska filmen om romernas historiska resa, Latcho drom, men på scen, från indiskt till brittiskt. Under Stora Teaterns gyllene tak ger denna väl genomarbetade konsert en oerhörd kontrast till gårdagens svettiga Taraf De Haïdouks-jam i ett bergrum i Gamlestaden och jag tycker att årets festivalarrangörer redan förtjänar epitetet genialiska. Trots regnet ser jag fem stjärnor på Planetahösthimlen.

Bengt Edqvist

-->

Annonser