Redaktionsbloggen

Smittande spelglädje när klezmerveteranerna höll hov

25 okt 2012

Klezmatics på Södra teatern, Stockholm, 24 oktober. Efter 26 år som band är det kanske inte förvånande, men bredden i Klezmatics musik är ändå imponerande. De varvar rasande snabba instrumentallåtar med innerliga sånger som Loshn Koydesh där Lorin Sklambergs varma tenorröst är i fokus. Bandet spelar en hel del av sina tonsättningar av Woody Guthrie-texter, och mellan arbetarsångerna framförs gamla religiösa stycken, som den extatiska Yo riboyn olam och den mäktiga Shnirele perele, vilken börjar med Sklambergs milda stämma mjukt kompad på piano och tsimbl, hackbräde, för att stegras i intensitet och så småningom utmynna i kraftfull sexstämmig sång.
Jazziga solon av Matt Darriau (altsax/klarinett/kaval) och Frank London (trumpet/klaviatur) präglar låtar som Kats un moys, där de båda turas om att kompa varandra på piano medan den andra solar. Totalt sitter inte mindre än fyra av bandmedlemmarna vid flygeln under kvällens gång! Trummisen Richie Barshay briljerar i ett lekfullt solostycke där han bollar rytmer med publiken medan han lyser av spelglädje. Trots tusentals konserter är det uppenbart att Klezmatics älskar att stå på scen och den glädjen smittar genom musiken lätt av sig på åhörarna.
Som avslutning spelar de, precis som säkert 90 procent av alla klezmerband, den publikfriande Ale brider med dess oyoyoy-refräng, men lyckas också bjuda på det troligtvis mest oväntade extranummer jag någonsin varit med om när Sklamberg på pianot plötsligt spelar ett stycke av Carl Michael Bellman! Efter en stunds förvirring börjar en stor del av publiken sjunga med även i den.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser