Loretta Lynn

Dela den här recensionen:

2016 återkom Loretta Lynn till topplistorna med årets finaste duett – Lay me down – tillsammans med Willie Nelson från skivan Full circle, ett album som var hennes första studioskiva sedan samarbetet 2004 med Jack White, vilket resulterade i den bitvis glimrande Van Lear Rose.
Nya Wouldn’t it be great, liksom föregångaren producerad av John Carter Cash och Patsy Lynn Russell, försenades i och med Lorettas stroke i början av 2017, men skivan samlar liksom Full circle några av Nashville-kretsens finaste bluegrass- och countrymusiker. Randy Scruggs och Bryan Sutton bredvid pedal steel-gitarrister som Lloyd Green och Paul Franklin. Såklart.

Loretta Lynn är vid 86 års ålder countrydrottning med en skarp penna intakt, som i Ain’t no time to go skriven tillsammans med dotter Patsy Lynn. Wouldn’t it be great bjuder på ett par omtag av monumentala Lynn-låtar som Don’t come home a’drinking och Coal miner’s daughter. Omtaget på teodice-problemet i God makes no mistake hade dock kunnat få vila kvar på Van Lear Rose. Hade varit roligare att höra vad hon kunnat göra med sin debutsingel från 1960 I’m a honky-tonk girl.
Med Wouldn’t it be great visar Loretta Lynn att hon har kartan kvar till såväl hembygdens bergsmusik som till vägarnas honky-tonk-syltor.