Lana Trio

Dela den här recensionen:

Norska Lana Trios samarbete med svenska Sofia Jernberg börjar med ett jäkla liv. Trummisen Andreas Wildhagen slår, bråkar och bökar, pianisten Kjetil Jerve hamrar rytmiskt eller kanske orytmiskt men så att det ändå skapas en envis rytm och vokalisten Jernberg sjunger, ropar och skriar, mumlar, nynnar och gurglar sig på hög volym. Om nu de sätt som Jernberg använder sin röst på kan beskrivas med det enkla verbet ”sjunger”.
Musiken tystnar. Trombonisten Henrik Munkeby Nørstebø muttrar lite, det är allt, fräser nån sorts improviserad melodi, nästan så det låter elektroniskt, och Jernberg medspelar med sin röst, fräser tillbaks. För att sen övergå till att skapa en nynnrytmisk melodi à la afrikansk pygmésång. Allt detta i ett musikstycke med titeln Ears anciens. Ungefär: gamla öron. Nej, sådana bör man inte ha när man lyssnar på Lana Trio.
Oroligt och roligt. Oroande och roande. Fräckt och fritt. Både samtal mellan de fyra musikerna och med lyssnaren. Givande och tagande. Lana Trios musik kräver mycket för att den ska ge. Ifall lyssnaren inte bidrar med hjärta, själ och kanske hjärna så går det inte, då uppstår ingen musik. Det har hänt att jag använt den smått oförskämda genrebenämningen ”traditionell avantgarde” om jazzmusiker som spelar avantgardistiskt men som tusen tidigare musiker (tänk Ayler och Brötzmann). Så lirar inte dessa musiker utan Lana Trio spelar friform och avantgarde i dag, gräver i djupet av sig själva för att hitta nya egna samtida uttryck.
Jag småler när Wildhagen dunkar som på ett dukat middagsbord eller slår i en spik och blir varm i hjärtat av Jernbergs alla uttryck. Till exempel hennes och Nørstebøs vokaltrombon-duett – på ännu ett annat sätt – i Ghost training. En ordlös röst är ju det fulländade instrumentet, det kan rymma tusen uttryck, toner och rytmer, stämningar och volymer, om vokalisten har en välfylld hjärna. Vilket Jernberg har. Alla hennes instrumentala uttryck varken förmår eller ska jag beskriva här – lyssna! Kan man bli kär i en hjärna? Det tror jag, när jag hör Sofia Jernbergs ”sång”.