Daniel Herskedal

Dela den här recensionen:

Norske tubaisten Daniel Herskedal fortsätter att bryta ny mark med sin tredje skiva. Den fortsätter något slags pågående musikaliskt bygge men står med sin marina tematik fri från de föregående skivorna Slow eastbound train och The roc. Här heter kompositionerna Batten down the hatches, Chatham dockyard, The lighthouse och liknande.
Mest slående är förstås Herskedals märkvärdiga förmåga att variera sitt instrument, ena stunden en pumpande bas i de lägsta registren, nästa stund en lyriskt sjungande röst i de högre, eller som valthornet i en hornkonsert eller ett elektroniskt hornsound hämtat ur Pink Floyds effektskafferi. (Och för att vara helt ärlig, ibland är det bastrumpet han spelar på.)
Men Herskedal är också en mycket spännande kompositör med sinne för tidlösa melodier. Hans tonspråk är lika mångskiftande som hans spel, med inslag av såväl nordisk som arabisk folkton. Samma längtan, blå toner i olika nyanser. Jag förstår att Herskedal rest och hämtat impulser från skilda håll i världen. På två spår här sitter också oudspelaren Maher Mahmoud in som solist.
Man måste också konstatera att Herskedals band låter fenomenalt bra med Bergmund Waal Skaslien på viola, Eyolf Dale på piano, och Helge Andreas Norbakken på slagverk. Voyage skulle med sin stilmässiga spretighet kunna falla isär, men Herskedal håller ihop det, samlar sin besättning kring sin idé, får detta skiftande att bli en styrka.