Vågspel

Dela den här recensionen:

En fiolskiva som delvis handlar om sex. Men pretentiöst och aningen tråkigt – är i alla fall min första reaktion på inledande låten av denna skiva. Tänker lite så om efterföljande Kåtlåt också, trots den enligt duon Alice Klint och Kristin Kennemark lite tabu-artade titeln. Därefter följer Hampe som är finare. Ganska vacker faktiskt, och skivan snurrar vidare. Blir bättre och bättre.
Åsikterna går isär bland fiolmusiker huruvida vibrato ska tillåtas i svenska låtar, själv tycker jag att aningen darr på vänstra handen, nästan omärkt, gör sitt till för att framkalla sköna kårar utmed ryggmärgen, speciellt i långsammare musikstycken. Sådant saknar jag emellanåt i dessa annars så skickliga och samspelta musikers spel. Men det är inget större bekymmer, för de är ju två utmärkta musiker, och känslan har de lagt i stråkdraget och kompositionerna.
För framför allt består denna duo av två mästerliga låtskrivare. Bortsett från en låt vardera av västgöta-storspelmännen Hakberg och Pettersson – han från Ornunga – så är de flesta låtar skrivna av Alice Klint, och några av Kristin Kennemark. Vågspelsduons kunskaper i låtskriveri ligger på en betydligt högre nivå än hos mången berömd storspelman. Vackrast är kanske Nu är jag kär, en låt att verkligen bli kär i, men bäst är Ett odjur i kostym, en fullständigt lysande låt i en mästerlig tolkning, hetsig och vacker på samma gång och med två hundra procent Sexdregapolonäskänsla. Låten har inspirerats av en elak man i bil och hör hemma bland metooberättelserna. Trösterikt att höra att det kom något gott ur detta. Godare än gott, till och med.