Daniel & Dundret

Dela den här recensionen:

Det första man ser innan man plockat ut vinylen och fått snurr på skivspelaren är en blyertsteckning av Annika Lindfors. En torr och spretig, avlövad trädkrona med många växtriktningar, motsägelsefullt hoppfull till den kommande våren.

Skivan kallas dubbel. Träd är en fysisk vinyl, nio stycken med kvartetten Dundret med Daniel Gahrton, saxofoner och kompositioner, Milton Öhrström på piano, Jonas Nilsson på basfiol och Cornelia Nilsson trummor.

Kalhygget är en svit på fem stycken spelad av oktetten Dunderorkestern, där fyra saxofoner och klarinetter tillkommit: Julia Strzalek, Lisa Grotherus, Isak Hedtjärn och Robert Nevén samt Mauritz Agnas i stället för Jonas Nilsson. Musiken finns på en lapp med en nedladdningskod, inga titlar. Olyckligt att byta media, när det inte är frivilligt.

De två grupperna visar upp sin påverkan av jazzhistorien utan att härma – här ekar Ornette Colemans melodiska, lite plåtiga ton, vi hör stopp och omstarter. Träd är spretigare och mer sökande, Kalhygget slingrar fram och flätar ihop sig, ibland råklingande. Oktetten lutar sig mot kammarmusikalisk improvisation, har bra fart och glid. Kvartetten spelar ihop, men mer bredvid varandra som tydliga individer och med lite mer friktion.

Styckena General Sherman och Apel skuttar iväg i snabba slingor, trummorna och pianot hamrar, hackar, tvekar – och svänger nyfiket av i en annan riktning, stannar till igen. I Björkarna vid trädgränsen klagar saxofonen mellan muller-rullande trummor och piano, kanske över ett ekovidrigt kalhygge? Här ljuder varken storstad eller afroamerikanska rop av frustration. Interlude är mjuk och svänger lätt i vinden fast hot seglar upp, och Granen som fick stå kvar blir en melankolisk sörjande avslutning.

Här finns många tankar om vad musik kan vara och hur den kan göras. En avklädd svensk glesbygdsfriform.