Skivrecension

Mäktigt koncept Lira Gillar

Marc Ducret

Tower vol 1-4, Tower Bridge

Skivbolag: Ayler Records
Recenserad av: Leif Carlsson
Publicerad: 18 Feb 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Den franske gitarristen och kompositören Marc Ducrets Towerprojekt är baserat på ett kapitel i författaren Vladimir Nabokovs roman Ada från 1969. Det är inte så lätt att upptäcka. Boken är en slags spegellabyrint med minnesfragment, tillfälliga insikter som leder till nya sammanhang, andra böcker, nya tankar. Där har vi en tråd att hålla i, en sladd till våra hörlurar. Musiken är kalejdoskopisk, kastar sig mellan synvinklar och tempi, och gör överraskande dynamiksprång. Alltid med en framåtrörelse i botten, som när man snurrar kalejdoskopet medan man tittar mot ljuset. En cyklisk rörelse, och efter ett varv är vi inte precis tillbaka vid utgångspunkten, utan någonstans där nya men liknande saker uppenbarar sig hela tiden.

Marc Ducret inledde Towerprojektet 2008 och hittills har det kommit 5 cd-skivor med olika sättningar. De är igenkännbara som en familj, men lika-olika som syskon.
På Tower volym 1 spelar en dansk-fransk kvintett med Kasper Tranberg trumpet, Matthias Mahler trombon, Fred Gastard bassaxofon, Peter Bruun trummor och Marc Ducret på elektrisk gitarr. På Tower volym 2 finns en amerikansk-fransk kvartett med Tim Berne altsaxofon, Dominique Pifarély fiol, Tom Rainey trummor och så Ducrets elgitarr. På Tower volym 3 hör vi en sextett med Fidel Fourneyron Matthias Mahler och Alexis Persigan på tromboner, Antonin Rayon piano och celesta, Sylvain Lemêtre vibrafon xylofon marimba och slagverk och Ducret på elgitarr. Tower volym 4 är en soloskiva med Marc Ducret på akustiska gitarrer.

Och slutligen, Tower Bridge som är en dubbel-cd med alla de föregående musikerna samlade till två spelningar inför publik i Nantes och Strasbourg.
De olika instrumentuppsättningarna ger olika klangbilder, olika ljudrum. Bland de första fyra sticker volym 3 ut med sin udda sättning med de tre trombonerna, ingen grupp är för all del helt konventionell, basfiol saknas till exempel helt. Styckena är långa och drar gärna iväg åt olika håll och varar mellan tio och trettio minuter. Utom soloskivan, som har fler och kortare kompositioner. De flesta titlarna finns med tre fyra gånger på de fem skivorna. Förändrade kommenterade, med olika sättningar och inte så lika varandra. Sitter man i soffan med alla skivorna, vilket är en nog så trivsam position, kan man lyssna på flera sätt. Utom det uppenbara kan man till exempel följa vad som händer med kompositionen Sur l´Electricité när den spelas av kvartetten, av Marc Ducret solo och så live med alla musikerna. Du riskerar inte några upprepningar, Marc Ducret har skapat ett rum med plats för tolkningar för både en person och för mindre och större grupper med olika åsikter. Ingen fastlåst blockpolitik.

Tim Bernes sträva altsax lämnar de näst tydligaste spåren, efter Marc Ducrets motvalls rytmiska och taggiga gitarr som både ackompanjerar, håller saker samman och då och då tar ton som solorösten. Gitarren kommer liksom ut till oss från insidan. Men i huvudsak är det en gruppmusik där röster frigör sig och säger sin mening och sedan träder tillbaka in i kollektivet. Ett kollektiv som är berett att byta spår och där alla får synas och höras på egna villkor och alla inte pratar hela tiden. Ibland närmare (engelskans) progressive rock med hackiga rytmer, ibland modern frisinnad jazz, alltid med driv.
Musiken är bildlik, lager efter lager blir synliga, där olika berättelser kommer fram, och där man inte är rädd för andra åsikter. En demokratisk och pragmatisk tillvaro där man respekterar gruppen. Spelarna är alltid beredda att gå vidare, de stannar inte upp och gräver skyttegravar. Komplexa kompositioner absolut, som livet självt javisst, men givande, som ett gott liv.

Det är kanske att dra parallellerna väl långt, men tanken svischar förbi; om politiker samarbetade på en nivå som dessa musiker skulle nog mycket kunna vara annorlunda i detta land, i världen. Det är förstås en omöjlig tanke eftersom makt och rikedom, och de krav och motsättningar som föds därur, inte finns att hämta i den här musikantiska sökande musiken. Tur för den.