Skivrecension

Annorlunda bokslut

Runrig

The ones that got away

Skivbolag: Ridge
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

2018 är året som den skotska folkrockgruppen valt att slå igen butiken efter mer än fyrtio år, vilket markeras med en sista turné som inkluderar Tyskland och Danmark (Runrigs största marknader efter Skottland) och samlingsplattan The ones that got away.
Som sådan är den lite annorlunda än sina gelikar. I stället för att fylla den med Runrigs största hits, har man med fjorton spår velat belysa ”en annan sida av gruppen”. Inte deras vanliga taktfasta keltiska anthems utan gamla singelbaksidor, sånger som radiostationerna ratat och annat lämpat för en bredare målgrupp än den blott folkintresserade.
Spåren är huvudsakligen hämtade från den andra halvan av gruppens karriär. Den äldsta, Every river, är från 1989. Den nyaste, Somewhere (sista spåret på Runrigs sista album The Story från 2016), inleder albumet – i en nyinspelad version där gruppens sångare Bruce Guthro duetterar med Julie Fowlis. Dessa spår, tillsammans med dragspelsledda rockaren The Wedding och deras version av Rod Stewart-hitten Rhythm of my heart, återkommer jag gärna till.
Men den sång som gör störst inverkan på mig är Big songs (of hope and cheer) från Stomping ground (2001), i en version sjungen av Rory MacDonald i stället för Guthro. En version som låter mer som gamla Runrig och håller ensam upp baneret för deras mer typiska låtar.
Men när allt kommer kring genomsyras allt ändå av Runrigs sound och stil, vilket gör skivan till ett trevligt om än inte omskakande farväl.