Stanley Clarke Band

Dela den här recensionen:

Basekvilibristen Stanley Clarke släpper nytt med sitt senaste band, en kvartett där jag inte tidigare hört de tre medmusikerna. Tekniskt mycket drivna sådana, där det finstilta i musiken ibland missas. Även från basfantomen själv, till exempel spelar han ett preludium från en av Bachs cellosviter med stråke på sin ståbas, imponerande snabbt förvisso, men musiken svischar förbi utan att fastna. Låten efter bjuder musik med mer andning, en ballad med lyhört samspel mellan basisten och pianisten Beka Gochiashvili. Som ofta hos Stanley Clarke bjuds en stor variation i uttrycken i de olika låtarna: funk, rock som blir rätt hård på sina ställen, jazz, klassiskt (!) och soul. Det tekniska tar ibland över också för att flera av låtarna inte är tillräckligt bra. Oftast hamnar dock Stanley Clarke själv rätt med sina elektriska och akustiska basar, han är fortfarande stencool och har ett kreativt och roligt spel. Ingen nödvändig skiva förvisso, även om det finns några riktigt sköna låtar.