Sylvia Vrethammar

Dela den här recensionen:

Sambadrottningen Sylvia Vret­hammar är tillbaka, fast egentligen återkommer hon hela tiden i melodifestivaler och i personliga program som Så mycket bättre. Generation efter generation växer upp med henne och nu arbetar hon på lika villkor med träblåsaren Magnus Lindgren, som inte ens var född när Sylvias karriär tog fart i Hylands hörna. Han har arrangerat allt på den nya cd:n.
Skivtiteln ”The girl from Uddevalla”, just med citationstecken omkring, är en anspelning som alla fans fattar. Visst har Ipanema i Rio de Janeiro lite grann gemensamt med Sylvias födelsestad Uddevalla. Hamn mot stora världen, utsikter, stränder.
Vrethammar ger Flickan från Ipanema nytt perspektiv genom att ändra lite i texten: hon ömkar den blyga, förälskade mannen som ler förgäves. Att kvinnan inte ser honom beror inte på att hon stajlar och tänker på hur hon ser ut. Hon har andra, härligare planer. Havet – där exploderar musiken! Det är bitter reality, hälsar Sylvia i texthäftet. Det kunde vara en låt om gampöjkan i det inre av Norrland. ”She doesn’t see.” Möjligen tappar hon något på vägen … men behåller en viss hemlängtan.
Sedan länge har Sylvia Vrethammar bostad både nära Köln i Tyskland (där skivan är inspelad) och i Sverige. The world is calling, en rock-jazz-sambasak med text av Sylvia och musik av Magnus Lindgren och Carlos Mazula, kunde vara ännu en låt om att längta bort, men den bär tvärtom ett allvarligt rop till Einstein om att komma tillbaka för att ta itu med Moder Jords bekymmer.
The Copaflat av Magnus Lindgren med Vrethammars engelska text placerar oss med hänförande utsikt över Copacabanas långa strand. Ja, där vill vi vara, dansande. Hela skivan är en inspirerande hyllning till Brasilien och brasiliansk musik, men alltså utan att förringa landets problem, som korruption, fattigdom och miljöfrågor.