Joseph Arthur

Dela den här recensionen:

Pianot var, på gott och ont, Joseph Arthurs inkörsport till musiken. Som för så många förortsbarn. Den blev en symbol för misslyckanden, men också för möjligheter. Och blev trots alla odds en av hörnstenarna i Arthurs identitet. Långt senare köpte Arthur ett gammalt piano. Det hade ägts av en och samma familj sedan 1912, tills de inte hade råd att behålla det. Det utlöste en idé till ett tema-album.
The Family är en samling personligt framförda, enkelt arrangerade sånger om familjer och familjers dynamik. Sångerna innehåller visserligen referenser från Arthurs egen uppväxt och familj, men de är menade som allmängiltiga betraktelser, inte som självbiografiska berättelser.
Med ett Tolstoy-citat förklarar Arthur att lyckliga familjer påminner om varandra, medan de olyckliga är olyckliga var på sitt sätt.
Ett genomgående element av grunge och indierock genomsyrar låtarna. Pianot är det centrala instrumentet, uppbackat av bas, trummor, syntar och ylande gitarrer, alltihop spelat av Arthur själv. Den generösa distortionen, på både piano, gitarrer och sång, antyder ett själsligt släktskap med kanske främst Neil Young; det är en samhörighet som även går igen i några av de lugnare låtarna, som Ethel was born.
The Family har en back-to-basics-attityd och amatöristisk känsla som får den att framstå som ärlig och rättfram. Att låtarna dessutom musikaliskt speglar artister som Brian Wilson (arrangemang) och Velvet Underground (experimentlusta) ökar bara deras charm.