Kira Skov

Dela den här recensionen:

Sorgesånger. Ja, dödssånger. Och därmed livssånger. Kira Skov har gjort sånger där vartannat ord har dött och vartannat lever, där tonerna går som mellan moll och dur. Och mellan sorg och skönhet. Märkligt det där, att ju mer sorgsen en sång är desto vackrare kan den vara. Kanske för att ord och toner aldrig når djupare än vid livets yttersta och sista, där blir livsvillkoren som mest kännbara och, faktiskt, som mest levande.
Danskan Kira Skov framför nio egna sånger om och till sin make och musikaliske samarbetspartner Nicolai Munch-Hansen, som dog för drygt ett år sen. Och till sig själv, genom sig själv. Vissa sånger har inledande rader – ”I search for the echo of you” (ur The Echo of you), ”In my darkest hour death had come” (Lilac sky) och ”I tried to look into your eyes in a photograph today” (samma titel) – som är så exakt, innehållsrikt och betydelsefullt formulerade att de genast försätter mig i en känsla, målar upp en bild och öppnar en dörr in till Kira Skovs liv.
Hon bjuder in – om nu bjuder in är rätt ordval – mig och oss till sina upplevelser, till livet som det blivit för henne. Nästan så att hon tvingar oss att delta, känna och medverka. Det är ett styrkeprov att till exempel lyssna på Spirit shed, som väl skulle kunna beskriva själva begravningen (medan människor går och pratar på gatorna omkring och bilar tutar).
Kira Skov sjunger stilla och ödesmättat. Som i bön eller egna psalmer. Inget påtagligt religiöst men en genomgående stämning som måste beskrivas som andlig. Omöjligt att inte tänka på Leonard Cohen. Hennes sång ledsagas av Anders ”AC” Christensens kontrabas, vars stödjande toner, varma och ömma, ligger nära Kiras röst. Medan övriga instrument – akustisk och elektrisk gitarr, violiner och cello med mera – stökar till det och för in den nerviga verkligheten. I ett par spår, The echo of you och Lilac sky, medverkar Bonnie ”Prince” Billie som duettsångare.