Soil Collectors

Dela den här recensionen:

Göteborgskvartetten Soil Collectors improvisationsmusik hämtar inspiration från schamanistisk strupsång och sotig electronica, från gammal urblues och nordisk körtradition. Ibland påminner det om Wildbirds & Peacedrums. Kvinnliga röster från vildmarken möter markanta trummor. Soil Collectors har till och med en låt på skivan som heter Windbird, så de verkar inte vara rädda för att bli jämförda med duon.
Andra gånger tänker jag på Xenia Kriisin och bara en smula på Anna von Hausswolff. Inte så konstigt kanske med tanke på att Filip Leyman, som jobbat med nämnda artister, är medproducent på skivan. Också Fever Ray bor i en elektroniskt upplyst glänta i grannskogen.
Men den här musiken är ännu mer ute i buskarna och jorden och vältrar sig. Den improviserade och imponerande musiken låter som vore den framförd av någon obestämbar urbefolkning. Tah-tay-leet’-kah lah är omöjlig att sätta någon etikett på. Etiketterna bara lossnar från den saviga glasburken, vars innehåll heller inte tycks vilja stanna kvar på hyllan utan tvunget vill ut igen, tillbaka ut i naturen och det vilda.
Till vindlingarnas land.