Maria Kvist

Dela den här recensionen:

Också på sångerskan och pianisten Maria Kvists nya album finns mycket att tycka om. Mycket = olika. Egna kompositioner, såväl med text som instrumentalt, en instrumentallåt av saxofonisten Linus Kåse och flera inlånade, tolkade halvstandards.
De egna sångerna, bland annat titelspåret Superficial, kan dra lite – med betoning på lite – åt andra musikaliska håll men för det mesta håller Maria Kvist sig inom jazztraditionen. För att vara en nutida jazzsångerska har hon faktiskt ovanligt mycket jazz i rösten. Hon sjunger följsamt och nyansrikt, både melodiskt och rytmiskt, leker med tonerna och förändrar rösten, från ljust till ännu ljusare. I Chicken feathers (av Steve Kuhn) sjunger hon också ordlöst till pianot, mitt emellan scat och Mose Allison/Keith Jarrett-ska nynningar.
Lika personlig och bra är Maria Kvist som pianist.
Till exempel när hon i egna instrumentalen Missing E spelar varmt och mjukt på tangenterna och samtidigt blandar in rytm och improvisation i melodin. Hon har också ett högst karaktäristiskt sätt att ”bara” lägga ackord bakom de övriga musikernas improvisationer. I just den här låten får saxofonisten Kåse och basisten Kristian Lind varsitt solo i nära samspel med pianot. Trumslagaren Isak Andersson bidrar till också att kvartetten blir en samspelt enhet.
Efter dessa lovord borde jag väl inte gnälla och muttra. Men jag skulle ändå vilja att Maria Kvist valde en riktning och renodlade musiken, oavsett om resultatet blir ett album med egna sånger eller egna instrumentallåtar eller kanske tolkningar av standardlåtar. Hur långt kan hon nå? Hur personlig kan hon bli? Men hon kanske inte vill välja? Ja, valet är förstås hennes och den jazzmusikaliska diverseblandningen på Superficial räcker långt den också.