Senyawa

Dela den här recensionen:

Senyawa har turnerat en hel del runt om i världen och spelat på alltifrån stora festivaler till små, underjordiska klubbar. Jag såg Yogyakartaduon vid två tillfällen för några år sedan. Ganska extrem musik med en sångare, Rully Shabara, som kan varva falsettsång med djupandningsövningar, ibland i en och samma låt. Wukir Suryadi spelar olika stränginstrument, oftast hemmabyggda skapelser.
Vid sidan av experimentella band som japanska Boredoms och Melt Banana har de inspirerats av musiktraditioner de har växt upp med – i en intervju i brittiska musiktidningen Wire pratar de varmt om rituell gatumusik/dans kallad kuda lumping – och musiken är en märklig, djupt fascinerande mix av uttryck.
Nya skivan, deras första på Sublime Frequencies, har en mer suggestiv ådra än vad jag hört med dem tidigare, samtidigt som den undersökande och nyfikna grundkänslan är intakt. Titelspåret har en mystisk melodi som motor, den biter sig fast, spökar i mig. På andra låtar är det Shabaras sång som lägger an tonen, det kan gränsa till religiös musik, men när man minst anar det sjunger han med hela halsen och de skorrande stränginstrumenten ersätts av elektriska, monotona metalriff och nästintill industriella klanger. Ett ovanligt band. Minst sagt.