Hördegårds Fyra

Dela den här recensionen:

Som i en efterklang från den progressiva musikrörelse där visor och jazz fick plats. Den tanken och känslan förmedlar kompositören och pianisten Magnus Hördegård till mig. Han skriver oftast texter till sin musik (eller tvärtom). Så mänskliga texter att de blir politiska till så innehållsrika melodier – pop, visor, folkton, schlager och kanske mest ett slags teatersånger – att de inte går att placera i en genre. Det är musikerna – han själv på pianot och ibland några synttoner, Gustav Hördegård, kontrabas, och Magnus Boqvist, trummor – som får musiken att gunga som jazz, oftast lätt och mjukt men ibland tyngre.
Allis Brorsson-Stihl har en röst som är som gjord för just dessa texter och melodier. Hon sjunger rakt, jazzar inte till låtarna utan levererar texterna så de kan höras och uppfattas. En berättande vissångerska, ja, kanske. Men hennes sång ger mig främst intrycket att hon står på en teaterscen och framför sånger ur en pjäs. Jag kastar mina sorger i sjön, Kaffe och smuts, Gröna rum med flera är noteringar om känslor, tankar och upplevelser. Allra mest teateraktig blir Vi har en framtid, som faktiskt kunde vara en kampsång ur någon teaterpjäs på 1970-talet.
Också ett par vackra, sorgsna och drömska instrumentalspår, Sprickor och Hymn till den fattige, där pianisten Magnus Hördegård komprimerar och förmedlar ännu mer av de känslor som är genomgående för albumet. En känsla till: styrka och kraft. Hördegårds pianospel har en underliggande ton av att ”vi fixar det”.