Sofia Karlsson

Dela den här recensionen:

Med nya skivan tar Sofia Karlsson också nya musikaliska steg. Precis som med förra skivan har hon skrivit låtarna, den här gången huvudsakligen tillsammans med Andreas Mattsson. Om förra skivan var folkmusik med en rejäl dos country à la Alison Krauss så har hon till detta lagt en dos pop och hamnar sida vid sida med många andra singer/songwriters.

En målerisk kvalitet har tillkommit, det är elva små berättelser om kärlek. Ett genomgående intimt tilltal inte minst i hel del sorgsamma sånger efter en skilsmässa. Hon sjunger med samma klara övertygande stämma som väcker känslorna, men ofta rakare, och de typiska folkmusikaliska drillarna är betydligt färre. Man tror på varje fras hon sjunger.

Varje låt får sin egen instrumentering och skulpteras efter låtens karaktär och text. Här finns den suggestivt uppbyggda Dalarna från ovan med tassande trummor, steelguitar och fiol jämsides med Jag förlåter Danmark där hon ackompanjeras av en akustisk gitarr.

Till sin hjälp har hon 21 olika handplockade musiker som gestaltar hennes idéer låt efter låt. Massor av fina gitarrer, traversflöjt, skimrande piano och sjungande elbas bidrar till den värmande stämningen. Ett smakfullt och nedtonat album som landar när höstfärgerna brister ut. Precis lika vackert och vemodigt som det är att gå i en höstskog och se sommaren slockna är det att ta del av Sofia Karlssons elva berättelser.