De Stora Hattarna

Dela den här recensionen:

Det finns ett litet torp i en murrig skog i en bortglömd kommun, på en mystisk plats någonstans i Sverige. I torpet sitter Lars Hollmers lillebror tillsammans med Bo Hanssons kusin och hela Isildurs Banes högstadiekompisgäng. De har ett band ihop. Ett band där de, helt ogenerat, blandar svensk folkmusiktradition med sjuttiotalsprog och smart cirkusmusik och struntar blankt i beska recensenter som säger trötta saker som att ”det där är ju redan gjort”.
Eller ja, det där var ju mest ljug. Men förhoppningsvis är det ljug som ger en bild av hur det känns när man lyssnar på Göteborgsbaserade De Stora Hattarnas tredje album. Ett album som alltså blandar och ger, tämligen hämningslöst, bland dragspel, ystra piano- och fiolslingor, udda infall och danshumör. Bubblande instrumentalt livselixir, fjärran från förprogrammerade självklarheter. Och vad gör det egentligen att experimentlustan ibland går lite överstyr, när man bjuder på så uppenbar spelglädje och dessutom döper sina låtar till saker som Överklinten och Trädets symbolik i mytologi och historia? Just den här beska recensenten är nöjd och glad. Bra så.