Skivrecension

Avskalat

Jo Einar Jansen

Naken

Skivbolag: Ta:lik
Recenserad av: Anne Brügge

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Namnet på Jo Einar Jansens soloskiva är kongenialt: Naken. Han spelar helt oskyddad av komp. Men även omslaget passar. Han sitter med vindrufs i håret och naken överkropp. Inte förrän jag öppnar häftet får jag se Jo Einar fullpälsad, i svart helskägg. Aha! Naken betecknade alltså även hakan. Varje generation får välja sin Jo Einar, den nakna med nedslagna ögonlock eller den modernt håriga med öppna ögon. Båda sjunger den avslöjande visan Je elske dæ med orden ”inga kläder har jag på och likaväl så är jag klädd”.

Vespisk runa kallas sången som Jo Einar hämtat från Sinikka Langelands album Runoja. Vespiska är en pytteliten gren av den finska språkfamiljen i Karelen. Något uråldrigt ligger också i flera av Jo Einars egna låtar, som i den låååångsamt klingande, vackra Minna. Det är märkligt att inte stråken harklar sig, så grovt och stilla rör han den. I titelspåret Naken får stråken verkligen hacka sig fram, som en mejsel i urberget, men den mynnar hela tiden ut i en tunt klingande ton. Läckert.

Som andra spår kommer kontrasterande Tokhurv, en galen och allt snabbare låt. Det finns olika meningar om vad en hurv är, en snurrig dans eller en melodi med östra Norge och Härjedalen som hemvist (jag skriver inte ursprung, det är komplicerat, men jag kan dansa storhurveln). Denna kan rekommenderas som meditativ solodans i ett rum utan porslinsfiguriner.

Vi har kunnat höra och se Jansen i norsk-svenska kvartetten Rim. Nu uppträder han som mångsidig soloartist med fiol, oktavfiol med krämigt sväng och dansant hardangerfela.
Småland där Jo Einar Jansen växte upp ligger inte i Sverige, utan i Tröndelag. Bland låtarnas upphovspersoner är Hilmar Alexandersen, Hans Haugen och Hans Melhus, igenkännlig musik men roligast är ändå Jansen själv, som i Bjønnungesprengar, tillägnad Leif Rygg.

Nå, alldeles naken var spelmannen inte. Producenten Sjur Viken måste nämnas, och fotografen Iris Marie Sterten Melhus som förutom porträtten bidrar med romantiskt glödande kvällssol över trähus och grusväg.