Eric Dolphy

Dela den här recensionen:

Är jag av någon outgrundlig anledning dyster till sinnet, seg och handlingsförlamad, är det allra bästa sättet att ta mig ur detta eländiga tillstånd: hög ljudvolym och på med I’ll remember April med Charles Mingus och Eric Dolphy från Antibes 1960! Efter ett långt pianosolo med Bud Powell brakar Dolphy in på basklarinett tillsammans med Booker Erwins tenorsax (Mingus på bas, Dannie Richmonds på trummor). Det hela utvecklar sig till en veritabel glädjefnatt-duell dem emellan. ”He was a saint in every way, not just in his playing” sa Mingus om Dolphy. Och Dolphy har verkligen en högst personlig, oefterhärmlig glidande, flytande, bräkande ton både på altsax, basklarinett och flöjt.

Nu har Resonance Records kommit över alternativa tagningar till albumen Iron man och Conversations, med stycken som Music matador och Mandrake. Har man dessa album finns kanske ingen anledning att skaffa Musical prophet men då missar man den förhöjda ljudkvalitet och två tidigare outgivna spår; det mörka Muses for Richard Davis med basklarinett och stråkbas och den svårartat smått galna ”sången” A personal statement. Dessutom ett fint hundrasidigt häfte.
Dolphy dog av komplikationer efter diabetes i Berlin 1964, bara 36 år gammal. Dolphys död drabbade Mingus som en svår chock. Mingus misstänkte att Dolphy föll offer för rasister.

Två oumbärliga album med Dolphy, förutom de med Mingus, är annars de eldigt expressiva inspelningarna från den lilla klubben Five Spot i New York 1961 med det för tidigt bortgångne trumpetgeniet Little Booker och de delvis brutala liveinspelningarna med John Coltrane från Village Vanguard samma år. Dessutom är den allra hippaste t-tröjan den med Eric Dolphys ikoniska profil och basklarinetten!