Stan Getz

Dela den här recensionen:

Resonance Records har gjort en satsning på utgivning av några gamla rariteter med tenorsaxofonisten Stan Getz. Det är två inspelningar som har det gemensamt att de båda är gjorda på Keystone Corner, en legendarisk jazzklubb i San Fransisco under en majvecka 1976. På båda dessa femtioåriga inspelningar kompas Stan Getz av samma rytmtrio bestående av pianisten Joanne Bracken, basisten Clint Houston och trummisen Billy Hart. På ena skivan gästar den brasilianska bossagitarristen och sångaren Joao Gilberto och det blir då naturligt att dessa sessions ges ut på en egen skiva, liksom att inspelningarna där Getz och rytmtrion spelar blir en egen skiva. Musiken är mycket olika på de två skivorna.
Stan Getz var det stora namnet bland tenorsaxofonister inom cooljazzen och han hyllades speciellt för sitt sound och sin inställning till improvisationen där han favoriserade kortare soloinsatser med utpräglat melodiska fraser.

Några av spåren från inspelningen med trio står ut speciellt. Horace Silvers Peace blir i Getz tolkning ett vidsträckt lyriskt landskap som målas med känsligt vibrato. Jobims O grande amor hade ju kunnat vara med på den andra skivan, men utan Joao Gilberto på scen märker man nästan inte att det egentligen är en bossa. Bäst gillar jag Getz version av Wayne Shorters Infant eyes som nästan utan rytm svävar fram mycket försiktigt och intuitivt. När jag hör Getz spela på denna skiva inbillar jag mig att han tagit intryck av den svenska jazzens lyriska ton (han var gift med en svensk kvinna och tillbringade perioder i Sverige, både på turné med svenska musiker och i andra sammanhang).

Stan Getz legendariska samarbete med Joao Gilberto öppnade upp hela världens jazzmusikers ögon för hur den brasilianska bossan kunde fusioneras med jazzen. Getz skivsamarbetade med flera bossagitarrister, som Charlie Byrd, Luiz Bonfa och Laurindo Almeida, men det är framför allt hans inspelningar med Joao Gilberto som har blivit utgångspunkt för det coola bossa-jazz-soundet.

Getz och Gilberto gjorde flera skivinspelningar tillsammans, men detta är den enda liveinspelning som finns med dem båda. 1976 är tretton år efter deras första möte och klubbinspelningen känns inte lika helgjuten som deras tidigare inspelningar. Flera av spåren är egentligen låtar som de spelar i stort sett utan den andres medverkan, på det sättet verkar det dåligt repeterat. Kanske hade Gilberto flugits in precis dagen innan spelningen? Nå jag tycker ändå att det är intressant att lyssna till Joao Gilbertos sång och gitarr (rytmtrion är mycket försiktiga i bakgrunden vilket ytterligare stärker mig i tron att de inte repeterat tillräckligt). Men det behövs ingen rytmtrio till Gilberto – när han ska spela en snabbare samba imiterar han själv i sången en sambaorkester innan han börjar sjunga texten. Joao Gilberto är tyvärr lite bortglömd i dag, men han var en av de stora skaparna av bossagenren och har fått många mer namnkunniga efterföljare som till exempel Chico Buarque och Caetano Veloso.