Skivrecension

Malimaestro Lira Gillar

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba

Miri

Skivbolag: Outhere Records
Recenserad av: Magnus Säll
Publicerad: 22 Feb 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Han var redan en erfaren och meriterad musiker när han skivdebuterade 2006 med sitt band Ngoni Ba. Bassekou Kouyaté hade spelat ngoni sedan han var liten grabb, och lyckats utveckla tekniken på den lilla stålsträngade lutan till ett avancerat mästerskap, värdigt en Django Reinhardt eller Jimi Hendrix. En ekvilibrist som aldrig tycks ha behov av att glänsa. En lika lågmäld musiker som personlighet.

När han spelade in debuten var han väl förberedd. Kanske är det därför alla album känns så självklara? Jag plockar fram alla fyra och lyssnar igenom dem ett efter ett. Det är en imponerande svit, från den mjukt akustiska Segu blue till den högspänningselektriska Ba power (jag recenserade den senare här i Lira och upptäcker att jag var onödigt njugg). Sällsynt helgjuten musik, högklassig Maliblues rätt igenom.

Ändå är det som om Bassekou Kouyaté höjer sig ytterligare ett snäpp på den färska och femte skivan Miri. Som om han samlat ihop alla sina erfarenheter. Han och bandet återvänder till ett mer akustiskt sound, men musiken är full av uttryck och djup. Det finns en kraft som aldrig behöver demonstreras, inga behov av att flexa muskler här.

Ngoni Ba består av tre ngoni-spelare, två slagverkare och en sångerska. Orkestern är en intim familjehistoria: Kouyaté är gift med den kraftfulla sångerskan Amy Seck, hans son spelar bas-ngoni och brorsdottern är kör­sångerska. Musiken tassar mjukt fram med kalebassens klick-klackande i botten, lutornas toner slingrar sig om varandra och plötsligt blixtrar någon till i ett snabbt solo. Jag tänker på en samspelt jazzorkesters väl utvecklade lyhördhet, musiker som hela tiden faller varandra i talet.

Lyssna till exempel på det delikata titelspåret eller fina avslutande Yakare (en hyllning till Kouyatés avlidna mamma). Några gästartister som Habib Koité och marockanske Majid Bekkas tar inte över, utan blir del av det musikaliska flödet. Här finns ett organiskt sväng och ett elegant riffande som de flesta rockband borde sätta upp under rubriken ”aktuell målbild”.

Jag kan knappt bärga mig till konserten i Stockholm i slutet av mars.