Skivrecension

Jazzhyllning.

Joachim Kühn

Melodic Ornette Coleman

Skivbolag: Act/Naxos
Recenserad av: Magnus Östnäs
Publicerad: 15 Mar 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Den tyske pianisten Joachim Kühn firar 75 år med att ge ut en skiva med musik av sin före detta spelkamrat och inspiratör Ornette Coleman. Bortsett från Lonely woman, som Coleman skrev för den ikoniska plattan Shape of jazz to come, och End of the world, som är Kühns egen, består plattan Melodic Ornette Coleman av musik som Kühn och Coleman spelat tillsammans live men aldrig tidigare har getts ut på skiva.

Med utgångspunkt i Colemans melodier utvecklade Kühn den omgivande kompkappan. Liksom mycket av Colemans tidigare arbete är skivan en musik utan övergripande detaljplan där Kühn varvar friformmästarens sångbara melodier med utflykter i icke planlagd terräng. Ibland hörs ekot från duons samspel på live-plattan Colors från 1996.

Joachim Kühn har en kristallklar och avvägd, förklarande ton. Hans musik genomfars av ett antal motsatta strömningar som återspeglas i katedralbyggandet, de romantiska strövtågen och dekonstruerandet. Det bygger också in en ständig framåtrörelse.

Att han undersöker området mellan den västerländska konstmusiken i allmänhet, Bach i synnerhet, och den fria jazzen visar han i inledande Lonely woman där han driver på och bygger med en klarhet som avslöjar att han har Coleman-materialet i sitt dna. I andra låten Lost thoughts har Kühn lämnat katedralen för ett inledande vemodigt Chopin-mode som sedermera bryts upp i undersökande form.

Melodic Ornette Coleman har Kühn ett sökande, prövande spel som begär tid och öppen rymd för att gå i blom. Kühns ärlighet och öppenhet för stunden gör att vi även får vara med på resan dit; liksom alla resor har sina svackor får mäster Kühn momentant ett drag av disträ konsertpianist i sökandet efter rätt infallsvinkel. Men när lyssnaren är öppen och Kühn träffar rätt, som i Tears that cry eller Songworld, leder han in i ett närmast meditativt tillstånd där musiken blir ett destillat av levt liv.

I avslutande End of the world låter Joachim Kühn slutackordet ringa ut över Steinway-flygeln. Övertonerna blir en hyllning och vittnesbörd om hans stora tacksamhet till Ornette Colemans egen egna värld och aldrig avslutade sökande.