Sámi Jienat

Dela den här recensionen:

Min samiska identitet må vara bortsopad efter generationers bruk av mark, åker, äng och skog men det hjälper inte för när jag skjuter in skivan i spelaren så tar det bara fyra sekunder innan jag övermannas av känslor jag inte kan kontrollera. En snårskog av stämband, av män och kvinnor, binder samman sina röster i en samisk kör.
Är det förresten verkligen möjligt med en samisk kör som spänner över hela Sápmi: Sverige, Norge, Finland och Ryssland? Samerna är så splittrade, i många grupperingar och med sju olika språk, kanske ännu fler beroende på hur man ser det.
Jojken är inte sång i vanlig bemärkelse, den är något … annat. Ett sätt att minnas eller högtidlighålla ett fjäll eller en ren eller en person. En vuolle är som en jojk men kortare: Hackspetten, lavskrikan, vajan, härken, alla kan ges en vuolle.
Melodierna är ofta ljudfragment, korta och repetitiva. Mina associationer går till minimalister som Terry Riley och Träd, Gräs och Stenar. Det här är så nära kärnan av mänskligt ljudskapande, musik, som det går att komma. Sången fångar in med osynliga händer, griper tag och vill ha mig med trots att orden är främmande och betydelsen avlägsen.
Den allsamiska kören når fram till mitt inre, kanske det allra innersta som ett rop från mina förfäder, som Adam Christophersson som mot sin vilja fördes till Skytteanska skolan i Lycksele, lärde sig svenska, blev tolk och klockare i Åsele i Lappland i slutet av 1600-talet.
Vad han hette på sitt eget språk vet jag inte. Den kände spelmannen Lapp-Nils hette Nelja på sydsamiska men namnet försvenskades till Nils. Min far sjöng visor på förmodligen påhittad samiska, uppsnappad då renarna vandrade genom byn Idvattnet i Vilhelmina vår och höst. Det samiska arvet förväntades med tiden tunnas ut och försvinna som socker i kaffet men så blev det inte.