Hailu Mergia

Dela den här recensionen:

Hailu Mergia har gjort några av de allra mest mystiskt svängiga skivor jag hört. Sagolikt mjuka och virvlande förföriska, både i det lätt gungiga och det märkligt harmoniska. Som den mer traditionella ethio-jazz-skivan Tche belew med ett helt band, från sent sjuttiotal. Eller Hailu Mergia & His Classical Instrument från 1985, där analogsynt, lo-fi-beats och dragspel virvlar iväg till något helt unikt. Men alltid med de där tydligt klingande etiopiska melodierna. Musik där rötterna aldrig går ur.
Den nya skivan Lalu belu, den första på femton år, rör sig mer åt Tche belew-hållet. Splittrande ny, skinande kring de ofta hårt slående funkiga rytmerna. Ibland hisnande svängigt.
Kanske inte lika ljudmässigt unik som tidigare, kanske ibland för väloljat. Här kan man dra paralleller till ethio-jazz-brodern Mulatu Astatkes senaste slipade skiva för något år sen. Enormt välgjord och svängig och ingenting att klaga på, ändå knappast lika nödvändig som de knastriga sjutttiotalsskivorna.
Hur som helst: svårt att hitta en värdigare comeback-skiva än Lalu belu detta år, oavsett var man letar.