Stella Chiweshe

Dela den här recensionen:

När Stella Chiweshe spelade på Clandestinofestivalen i början av sommaren bjöds det även på ett samtal efter konserten med denna mbira-veteran från Zimbabwe. Då fick man bland annat höra den i dag 70-åriga musikern berätta om hur det var att försöka slå sig fram i en helt och hållet manlig värld. Endast män spelade tumpiano, kvinnor fick inte ägna sig åt den traditionellt helande musiken, där mbiran och sången kommunicerade med förfäderna och naturen.
De åtta låtarna på Kasahwa spelades in i Rhodesia/Zimbabwe mellan 1974 och 1983 och har aldrig släppts utanför hemlandet tidigare. Konserten fick mig att sväva iväg i tankarna. Det var som att musiken hade existerat i tusentals år. På skiva blir det inte riktigt samma harmoniska känsla, men de tidiga låtarna med Chiweshe har en särskild atmosfär. Musik lika enkel som komplex, böljande och mjuk. Det rasslande slagverket som dyker upp ibland är en självklar del av musiken. Sången ligger liksom bakom mbiran, det är tumpianots rytm och melodier som är i centrum. Samtidigt är sången uttrycksfull och har en given plats i flertalet av låtarna.
Den mest välkända musiken från Zimbabwes 1970- och 80-tal är Thomas Mapfumos Chimurengapop. Mapfumo uppdaterade shonafolkets traditionella musik, på sitt sätt. Stella Chiweshe gjorde samma sak, men med ett annat lugn, en annan röst.