Arild Andersen

Dela den här recensionen:

Kontrabasisten Arild Andersen hör tillsammans med Jan Garbarek, Jon Christensen och Terje Rypdal till pionjärerna på det tyska skivbolaget ECM. Aha, fjordjazz kanske någon tänker. Och visst, här finns sprött vackra och verkligt melodiösa melodier med långa pauser mellan tonerna och här finns passager av ekomättad ambient där man kan se vinterhimlen bre ut sig som en fond för norrskenet.
Men Arild Andersen är mer än så. Långt mer än så. Tillsammans med saxofonisten Tommy Smith och trumslagaren Paolo Vinaccia sätter han fart och snuddar vid friform, han kör lite walking bass på den straighta jazzens finslipade golv eller gjuter ett starkt fundament för de andra två att ta spjärn emot när han inte slungar sig upp i de översta registren och iklär sig solistrollen som en flyhänt cellist.
Långa stunder blir de tre till en kropp med tre huvuden. Var och en är tydlig trots tätt växelbruk mellan solist- och komprollen och tillsammans drar eller snarare skjuter de på i samma riktning. Räcker detta som en kort beskrivning av en lysande, komplett platta?