Imarhan

Dela den här recensionen:

Det låter som all annan tuaregmusik, tänker jag, suckar, och minns den speciella känslan av att både höra skivor med Tinariwen och se dem live och glädjen av att hitta etnografiska skivor med tuaregmusiker från 1960-talet. Jag har uppskattat andra liknande band, men få skivor, eller konserter, har framkallat den där riktiga entusiasmen. Det är en musikalisk form som behöver andra röster, nya grepp, och det är svårt att särskilja de olika banden från varandra.
Imarhan är inte på något sätt dåliga. Bandets ledare, Sadam, har en kusin i Tinariwen och har turnerat med dem – likheter finns, på gott och ont. Jag gillar den melodiska känslan i gitarrspelet och i sången, men det är som att jag har hört allting förut. Synd att det aldrig är kvinnor som sjunger i den här typen av band. Musiken hade fått ett lyft, en annan nerv, med kvinnlig sång.
Imarhan gör en poäng av att de inte bär traditionella dräkter, utan vanliga jeans, och att de har påverkats av västerländsk musik som reggae och funk. Ja, men det märks knappt. Det blir en lightversion av Tinariwen. Musik helt utan överraskningar.