Skivrecension

Jazz av friare sort

Karl Seglem & Christoph Stiefel Group

Hopp (and smile!) & Monsterjazz

Skivbolag: Challenge Records
Recenserad av: Andreas Lagercrantz

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

”Ett barn är dolt inom var och en av oss och ingenstans kan lusten att leka komma bättre till uttryck än i musik, allra helst i improviserad sådan.” Så står det i cd-häftet till denna dubbelskiva. En jämförelse görs också med några målare, Paul Klee och Joan Miro, som tagit fram leken i sitt måleri.
Den jämförelsen är träffande när det kommer till det klingande resultatet av kvintettens musik. Här finner man samma till synes enkla beståndsdelar och ibland disparata uttryck där man först kanske huvudsakligen uppfattar delarna innan den löst sammansatta helheten framträder. Men här finns också låtar som i första hand bärs av utmärkta sångbara melodier som inte sällan spelas unisont med några av de andra instrumenten som smyckar melodin på olika sätt beroende på karaktären.
Utgåvan består av två skivor, som egentligen hade kunnat få plats på en, men här har musikerna velat separera de två, som kanske två till viss del olikartade akter i ett sammansatt verk. De friare och vildare improvisationerna finns främst på Hopp (and smile!) medan musiken på Monsterjazz är mer förankrad i melodispelet och även vänder sig till en yngre publik.
Kvintetten består av Karl Seglem på tenorsax, horn (bland annat gethorn), röst och klockor, Christoph Stiefel på piano och preparerat piano, Tryggve Waldemar Fiske på kontrabas, Kåre Opheim på trummor och Jullie Hjetland på röst. Inte sång alltså utan röst, för rösten används som vidare uttrycksmedel än vad som vanligen innefattas i sång. Här ljudas det, ropas, kvider men givetvis sjungs det också. Allt efter inspiration i nuet. För detta är en musik som starkt lever i nuet, som ett slags ljudperformance med jazzen som huvudsakligt uttrycksmedel. Några av låtarna har också text som saxofonisten och sångerskan står för. Det är inte bara välljudande, det som gruppen skapar tillsammans, utan det finns en stor skopa charm och lekfullhet. Det är vackert i sig, när så en vacker melodi träder fram ur busigheten så blir den extra stark.