Jenny Almsenius

Dela den här recensionen:

För några år sedan var Jenny Almsenius konferencier på en Evert Taube-festival här i Göteborg. Lite tramsig men när hon sjöng var det innerligt och personligt vill jag minnas. Tror att hon då var hyfsat nyutbildad på Visskolan i Kungälv.
Nu har det gått några år och här är en andra skiva. Det är personligt men ibland lite för mycket navelskådande. Avskalat påstås det, för att framhäva Jennys röst och texterna. Håller med om det första inte det andra. Kompet är lite intetsägande tycker jag. Inte mycket till soloinstrument, inte ens Jennys egna fina munspelande.
Styrkan är värmen i Jennys röst och några riktigt fina låtar. Som inledande Mamma och den aningen samhällskritiska Tranelyckan som skildrar en trist tendens i dagens samhälle, renoveringshysterin och rädslan för naturen i det lilla, vilket här är Jennys barndomshem där gräsmattan har blivit stenlagd och rosorna är borta. Denna stillsamma visa följs av svängiga och pigga Det är farligt att prata.
Tycker sammanfattningsvis att det är ganska fint men tror att Jenny Almsenius kan bättre. Hon kunde också ha varit generös nog att ange vem som spelar vad av stråkar, rytmer, gitarrer och bas. Men en låt med titeln Röda sten och refrängen ”O, Helga natt” lämnar nog få göteborgare oberörda.