Skivrecension

History
Senegals storhet

Youssou N'Dour

History

Skivbolag: Naïve Records
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 20 maj 2019

Dela den här recensionen:

Youssou N’Dour har byggt en karriär på att balansera västafrikanska musiktraditioner och västerländsk modernitet. Ibland lyckas han; alla minns megahitten Seven seconds i tandem med Neneh Cherry. Andra gånger blir slutresultatet väl slätstruket. Så även denna gång.

Albumet inleds rätt bra, med den humörhöjande Habib faye, en leende låt med saxofonen i mysigt samkväm med Youssou N’Dours kvillrande sångröst. Svårt att inte sympatisera med denna allt annat än molokna hyllning till N’Dours i fjol bortgångna basist med samma namn som låten.

Sedan följer Birima, där svenska sångerskan Seinabo Sey, med senegalesiskt påbrå, medverkar. Kanske hoppas Youssou N’Dour på att bli megavärldskänd i ytterligare sju sekunder, eller femton warholska minuter, och detta är väl en okej låt som kunde platsat i Eurovision.

Hello, i duett med likaledes svenska Mohombi (som har en kongolesisk far), är just ett av årets Mellobidrag, en smula uppdaterat och remixat, samt med Youssous röst adderad såklart. Hit-artat, visst, men lite väl inställsamt och krasst. Intressant med en Thomas G:son-komposition på en Youssou N’Dour-skiva.

Annars är mycket av materialet på History låtar som funnits utgivna med Youssou N’Dour i äldre inspelningar. Sey-duetten hittar vi i sin ursprungsverison på albumet I bring what I love från 2000, och här finns till och med uppsnofsade versioner av nummer från de kassetter artisten krängde på Dakars gator på 1980-talet.

Ishallsekande och – återigen – Eurovisionballadartat ljuder Confession, trots en text som handlar om en senegales i europeisk exil som arbetar hårt för att få ihop pengar att försörja familjen därhemma. Här har Youssou N’Dour tagit hjälp av den i Frankrike baserade beatmakaren Mike Bangerz (BGRZ), med rötter i Benin.

Även Ay coono la avhandlar kärlekens snåriga terräng, men lider av smörig produktion. Producenten Spotless gör här skäl för sitt nom de plume. My child har en överdriven feelgood-stämning, men nigeriansk-amerikanska Babatunde Olatunjis insatser kan inte rädda låten. Takuta, albumets andra låt med Babatunde Olatunji i förgrunden, fungerar något bättre. Bättre då att rota fram Olatunjis gamla 1970-talsinspelningar, utan några som helst 2019-omdaningar.

I låten Tell me närmar sig stämningen nästan Andreas Vollenweider, trots vackra kora-toner. Även i Salimata klingar koran klart, ihop med lättjazzig sax. Ett av skivans mer rytmiskt medryckande spår är den nyskrivna Macoumba, där slagverken smattrar med senegalesiskt sväng. Då får jag äntligen upp pulsen.

Nej, det här albumet är inte Youssou N’Dours största stund. Vi kan förpassa History till musikhistoriens dammigare hörn.


Fler recensioner

Annonser