Yes Deer

Dela den här recensionen:

Det är först när jag lyssnar med hörlurar – på hög volym – som musiken kommer till sin rätt. Det går inte att smålyssna på Yes Deer. Den dansk-svenska trions tredje platta går till attack med en gång och kör på utan att titta tillbaka. Hård frijazz med punkkänsla, med den explosiva saxofonisten Signe Dahlgreen i spetsen. Du måste liksom vara nära, kasta dig in i låtarna, för att tugga i dig hela kakan.
Yes Deer är ett demokratiskt band. Jag vill höra ännu mer av Signe Dahlgreen, men då får jag lyssna på andra band och projekt som hon är med i. Anders Vestergaard (trummor) och Karl Björå (elgitarr) har en lika stor del i soundet. Ibland, som på Peacock, ligger saxen inklämd mellan gitarren och trummorna. Jag är inte alltid helsåld på Björås gitarrspel, det kan bli lite väl meckigt, men när han använder effekter och förvränger gitarrsoundet är det ruskigt bra, som på Dry specimens pinning och avslutande Spit shine.
En skillnad, jämfört med det jag hört med dem tidigare, är att skivan är mer producerad. Den råa garagekänslan är borta. Producent Jens Benz har fixat till ett renare ljud – men utan att det på något sätt är tillrättalagt.