Susheela Raman

Dela den här recensionen:

Indonesisk gamelanmusik ligger som en grund i allt den brittisk-indiska sångerskan Susheela Raman företar sig på sitt sjunde album, Ghost gamelan. Hon är knappast ensam om sin fascination; John Cage och Benjamin Britten är blott två framstående kompositörer som gått före Raman. Gamelan är äldst.
Men Susheela Raman når här en musikalisk sfär som är drömsk, nokturnell – en plats där skuggor tycks kunna tala. Tala i toner och färgskiftningar som knappt är förnimbara men likväl letar sig in i ditt medvetande. Här finns ett självklart flöde som bara sveper med lyssnaren utan att den riktigt vet hur det gått till.
På inspelningarna har Raman hjälp av både gamelanmusiker från Bali och Java men också experimentlystna namn som Charles Hayward, trummisen många minns från This Heat. Ja, och så maken och musikaliska samarbetspartnern Sam Mills, gammal 23 Skidoo-medlem som spelat in musik för Real World. Om vi nu verkligen drar i alla de musikaliska trådar som hänger likt flortunna draperier i luften märker vi att det är xylofoner, metalliska gongar och annat som ljuder. Detta till en atmosfärisk musik där jazz, Björk och David Sylvian är lika starka delar. Ibland är det mörkt som hos Current 93.
Beautiful moon är bara en av många stämningsfulla saker på Ghost gamelan, och just den låten ljöd medan det plötsligt blev ett omfattande strömavbrott i mina kvarter. Sällan har musik passat så bra in i livets skeenden och seenden. Jag rysmös till Susheela Ramans förtrollande låt medan människorna utanför fönstret försökte navigera medelst mobillampor över ett becksvart hav av isfläckar och potentiella akutvisiter. Månljuset, det vackra men också så dubbla till sin natur, är det enda som kan få oss att greppa verklighen när batterierna väl tar slut.
Nu laddar jag om igen med Ghost gamelan.