Beirut

Dela den här recensionen:

Det första intrycket av skivan Gallipoli är att den verkligen är härlig att lyssna på. Öppningsspåret When I die är följsamt, men inte så lite dramatiskt, med bomullsinpackat blås och Zach Condons släpigt vackra sång. Det är dock On Mainau Island som får mig att kapitulera totalt. Två minuters instrumental, yxigt uppklippt orgel, med en gräsklippare brummande i fjärran och ett långsamt stegrande crescendo. Genialt. Amerikanska Condons femte album som Beirut går i främsta ledet på sättet det kombinerar det folkliga och det urbana, det uråldriga och det moderna, det västerländska och det orientaliska. Flera av de otaliga ljudlagren är behandlade med en slags patina som gör det svårt att avgöra om det är upphittat arkivmaterial eller nyinspelat i studion i Berlin. Om ni också lägger till en fenomenal låtskrivarkänsla, med en ovilja att falla in i givna strukturer, har ni en skiva som kan gå hur långt som helst.