Daniel Romano

Dela den här recensionen:

Eftersom den här skivan kom ut i slutet av 2018 är dess soniska landskap förmodligen redan övergivet av han som arbetar för musikmannen: kanadensaren Daniel Romano. Om så är fallet är det bara typiskt Romano: lite frustrerande men samtidigt gåvorikt. För det är ett tilltalande landskap på Finally free som minner mer om Nick Drakes Five leaves left och mindre om George Harrisons All things must pass vilken var den senaste planet Romano besökte. Finally frees akustiska, lågmälda skogsvandringar är öppet vemodiga på ett sätt som föregångaren Modern pressure gömde i större orkestrering, till exempel i Roya, en av 2017 års finaste kärleksförklaringar. Har man hängt med Romano från folkdebuten Workin’ for the music man över Parsons-plattan I’ve only one time askin’ till Modern pressures högtryck kommer Finally free som en lugnande gest, ett balsam över själavandringen han leder oss ut i, och där en låt som Celestial manis helt enkelt kunde ha fallit av nordirländarens Astral weeks.