Zanzibar

Dela den här recensionen:

”Well, detta är en glad blues, och så användbar sen…”, skaldade en gång Povel Ramel. Blues har rykte om sig att vara genren där man gråter ut sitt elände, sin sorg och svåra situation. Men inte här, i alla fall inte musikaliskt, med något undantag. Rejält glatt, svängigt, fantasifullt och varierat.
Enda invändningen är att skivkonvolutdesigners inte vet hur det är att ha en syn som bara blir sämre och sämre. Ska cd-skivor kunna konkurrera krävs en intressant och läsbar förpackning.
Grunderna i Zanzibars musik är Chicagoblues och boogie-woogie, amerikanska, europeiska och afrikanska rötter, det sistnämnda märks tydligt i traditionella Berta Berta, även djungelljuden är med. Naturligtvis står sångaren Désiré Ntemere från Burundi i centrum med sitt genremässigt stora röstregister. Men lika stor plats tar också excellente belgiske munspelaren Genevièvre Dartevelle, utmärkte landsmannen och keyboardspelaren Renaud Patigny och Kankan Bayo från Guinea-Conacry på percussion, den sistnämnde möjligen mer återhållsam. Tänker jag och får då höra hans vilda trumsolo. Och plötsligt spelar Dartevelle didgeridoo och Ntemeres röst är intensiv.
Skivan avslutas med allt på en gång i Noël à Bamako. Belgisk-afrikansk-amerikansk världsmusik när den är som bäst och bredast, några låtar har till och med inslag som klingar lite cocktailmusik. Komponerat har musikerna gjort själva, men mest Ntemere och Patigny och där är de också mästerliga. När jag hör Dartevelles fina munspel, kommer jag också att tänka på nyligen avlidne belgiske mästerspelaren Toots Thielemans som ju samarbetat med Hasse och Tage som i sin tur spelat med Povel. Känns trivsamt familjärt, som hela denna musikaliska upptäcksfärd.