Skivrecension

Fasokan / Waande kadde / Top WZN / Musique Guitare de la République du Niger
Fyra sidor av Sahel-regionen

Luka Productions / Waande Kadde / Jeich Ould Badu & Ahmedou Ahmed Lewla / Agrim Agadez

Fasokan / Waande kadde / Top WZN / Musique Guitare de la République du Niger

Skivbolag: Sahel Sounds
Recenserad av: PM Jönsson
Publicerad: 3 aug 2017

Dela den här recensionen:

De fyra senaste skivorna från Sahel Sounds ger en träffande bild av bloggen/skivbolaget som Christopher Kirkley driver från Portland i nordvästra USA. Det har blivit ett par dussin skivor sedan starten 2009, allt släpps digitalt (i princip rubbet finns numera att streama/köpa på de vanliga tjänsterna), men ofta även i ett begränsat antal exemplar på vinyl. Filosofin är att ge ut i huvudsak samtida musik från Sahel, det halvtorra gränslandet söder om Sahara men norr om det bördigare Centralafrika. Det kan vara traditionella fältinspelningar, men lika ofta pop, hiphop, eller elektrifierad tuareg­musik. En tidig skiva var Music from Saharan cellphones som samlade mp3-hits från regionens mobiltelefoner. De har även gett ut en spelfilm — Akounak Tedalat Taha Tazoughai — med tuaregmusikern Mdou Moctar i huvudrollen och i höstas hade dokumentärfilmen A story of Sahel Sounds premiär.

Luka Guindo är producent och musiker från Bamako. Sahel Sounds har släppt en skiva med honom tidigare, Mali Kady, som var en hiphopplatta. Fasokan är en märkligare skapelse, elektronisk, drömsk pop som influerats av new age och library-skivor. Balafon och slagverk samsas med syntar och röster, samt en och annan gitarr. Ett par låtar känns typiskt västafrikanska, som den avslappnat medryckande Furu boyan och Kora koukan som avslutar skivan. Musik från Mali som pendlar mellan traditioner och något okänt.

Ett elektroniskt sound är även tongivande på Top WZN som inte liknar den röstbaserade musik från Mauretanien som man brukar höra. Ahmedou Ahmed Lewla spelar synt medan Jeich Ould Badu trakterar en hemmagjord, elektrisk tidinit (luta). Ibland hittar instrumenten ett gemensamt tempo, någon gång är el-lutan längst fram i mixen, men oftast är det synten som dominerar. Ahmed Lewla använder arabiska skalor och beats, traditionen finns där, men den vrids några varv, tar ett extra danssteg, liksom fortsätter, hela natten, när sången för länge sedan har tystnat. WZN betyder för övrigt instrumentalmusik. Skivan har släppts tidigare i hemlandet på kassett.

Ibland har jag tröttnat på de medialt allra mest uppmärksammade tuaregbanden, som Tinariwen, Bombino eller Tamikrest, men Sahel Sounds har lyft fram många bra tuaregmusiker, så även på den nya samlingen med musik från Niger som nästan fungerar som en Sahel Sounds-best-of-platta. Mdou Moctar dyker upp, här finns svängigt ruff med Etran de L’Air och Kel Tangawal, en akustisk låt med Fatou Seidi Ghali som man kunde se i Sverige förra året som ena halvan av Les Filles de Illighadad och en Jimi Hendrix-cover (Hey Joe) av Azna de L’Ader, ett psykrockband som var stora på 1970-talet. Fint urval, bara bra låtar!

Den sista skivan jag tar upp är den mest hypnotiska. Eller sövande, om man så vill. Fältinspelning från en by i norra Senegal. Amadou Binta Konté och Tidiane Thiam spelar akustisk gitarr och luta. Stränginstrumenten slingrar sig in i varandra, barn leker i bakgrunden, fiskarna tar ut sina båtar, melodierna plockas ned och känns som de har existerat i all oändlighet. Musik fast förankrad vid en plats. Den kan bara vara gjord i Sahel.


Fler recensioner

Annonser