Skivrecension

Pianojazzsång Lira Gillar

John Venkiah Trio

Elevations

Skivbolag: Imogena Records
Recenserad av: Bengt Eriksson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Här hör man! Min recension av debutalbumet med John Venkiah Trio slutade med att jag efterlyste mer sång av pianisten Venkiah. Redan på uppföljaren Elevation blev det som jag ville. ”All songs”, som det står på omslaget, är komponerade av John Venkiah och många av melodierna har texter.
Ofta något speciellt när en instrumentalist börjar sjunga. Pianot, i det här fallet, ligger nära och liksom uppfordrar rösten medan sången förlänger instrumentets toner och stämningar. Precis så låter Venkiahs sång. Stilla och sökande i öppningsspåret Choral tune men snart blir hans sång också ljusare, snabbare och mer rytmisk, till exempel i titelspåret Elevation och John’s tune.
Särskilt den sistnämnda – bäst på hela albumet! – berättar en både humoristisk och sorgsen historia med evergreenfyndiga rim till en melodi som också den håller snudd på evergreenklass. John Venkiah föddes ju i England, även om han kom hit vid mycket unga år, så det engelska språket kan han.
Förresten, även det avslutande instrumentalspåret The gospel of John är bland det bästa jag hört med John Venkiah Trio. Hela Venkiahs pianospel finns med: från intim lyrik och tystlåten gospel till tung eller åtminstone tyngre jazz som nästan röjer.
Och det är – eller var – ovanligt för John Venkiah. Men också som pianist har han tagit stora kliv framåt för varje gång jag hört honom. De finspelade tonerna, ibland flödar de som ett somrigt regn över tangenterna, fick mig tidigare att tänka mest på folkmelodier och visor à la Venkiahs läromästare Jan Lundgren. Nu finns en större tyngd och kraft i anslaget. Venkiah utmanar pianot. Resultatet blir ett större uttryck. Det blir mer.
Oj, får inte glömma trions övriga medlemmar! Trion spelar tätt samman. Närmast pianot placerar sig Simon Peterssons kontrabas, som ibland blir mer melodisk än pianot. Kristoffer Rostedt spelar de mest blygsamma trummor. Så tyst, så lite att han knappt hörs. Men han finns ändå här, mitt i musiken. Och han kan dessutom ta för sig, när det öppnas ett utrymme för mer ihärdigt trummande.