Doglife

Dela den här recensionen:

Trion Doglife spelar högenergisk och explosiv frijazz, mer åt Peter Brötzmann-paradigmet än de lyriska ansatserna hos Tomasz Stańko, Colemans starka melodier eller en Aylers tydliga teman. Anna Högberg bökar och bråkar med sina saxofoner, vrider och vänder på sina idéer i frenetiskt meningsutbyte med basisten Finn Loxbo och trummisen Mårten Magnefors, som är mer av två dialogpartner än rytmsektion. Inte minst Magnefors driver på och tvingar fram förändringar och förskjutningar i Anna Högbergs allt tätare figurationer.
I ett stycke som Piston Honda inleder Högberg med ett serent och oackompanjerat solo, innan Magnefors bryter in med expresstågsljudande trumkaskader. I sådana konfrontationer känns Loxbos bas mer än den hörs. Det skapar ett akustiskt rum för improvisationerna, men den ger också stadga för de allt intensivare improvisationerna.
Det är, ifall jag verkat oklar på den punkten, alldeles lysande musik.