Skivrecension

Unik duo

Dead Can Dance

Dionysus

Skivbolag: Pias
Recenserad av: Rasmus Klockljung
Publicerad: 18 Feb 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Efter återkomsten i början av decenniet med en flera år lång världsturné och 2012 års album Anastasis blev det åter tyst kring Dead Can Dance, men i höstas släpptes så slutligen Dionysus. Skivan är osedvanligt kort och består av endast två spår, båda är på nära tjugo minuter vardera och är sviter med flera låtar. Hela albumet är komponerat av Brendan Perry och är uppbyggt kring ett myller av slagverk. De enskilda instrumenten spelar ofta glesa, enkla rytmer, men tillsammans bildar de den trollbindande ljudväv som är ett av duons signum. Här möter den kurdiska ramtrumman daf en brasiliansk berimbau, shakers och många andra instrument från olika delar av världen.
Lisa Gerrard har den mest magiska röst jag har hört, men här sjunger hon tyvärr bara i ett par låtar. Även Perrys fina stämma hörs endast i några få, medan flera är instrumentala. Hackbräde, keyboardstråkar och enstaka blås står för snygga melodier, och fast Dionysus är ett riktigt fint album är det inte det bästa Dead Can Dance har gjort. 1990-talets mästerverk är svåra att överträffa. Men å andra sidan, efter att de varit ett av mina favoritband i tjugo år är måhända mina förväntningar orimligt högt ställda.