Mats Burman

Dela den här recensionen:

Redan i introt bjussar Mats Burman på förutsättningarna. Vi är live, publiken dricker öl, och Mats hejar nöjt på när en kvinna i sällskapet frågar om han vill ha med applåder. Sen börjar det.
Mats Burman visar sig vara en smårolig vissångare som i Cornelis, Bellmans och Robert Brobergs anda leker med ord och rytmer. Han blandar humor med allvar. Sorg med underfundighet. Välpolerat med brötigt. På det hela taget känns det som att Mats Burman gör precis som han vill. Och han vill något som är rätt charmigt. Lite busigt och kaxigt som dessutom vilar på en stabil musikalisk grund. Arrangemangen är tajta, det finns roliga detaljer och Mats brötiga, bröliga stockholmska passar utmärkt till såväl melodier som visornas berättelser. Så hör du till alla dem som gillar Cornelis, Bellman och Robert Broberg, men tröttnat på dina gamla sönderspelade skivor. Testa Mats Burman. Jag tror inte att du blir besviken.