Charlie Dore

Dela den här recensionen:

Charlie Dores personliga, egensinniga sånger kan ta sig allehanda former, från latininspirerade rytmer till nästan musikalliknande melodier, och lite altcountry/folk däremellan. Långt från pop-hitten Pilot of the airwaves från sena 1970-talet.
Dores sånger är ofta episka, lätt filosofiska historier om egna erfarenheter, läs: relationer. Med värme och (ibland svart) humor gör hon dessa personliga historier till allmän egendom. Öppningsspåret Breakfast of neutrinos (”you were like a neutrino, only passing through”) är ett lysande exempel, men långt ifrån det enda. Men här finns också mer vemodiga, rentav mörka berättelser. Ett förhållandes längd jämförs med en glödlampa med två tusen timmars garanterad lystid (”Oh, halogen, we say amen to our light, you lasted longer than we did”). Nothing to be scared of, som beskriver att sova som övning inför den stora sömnen, och Personal hell, en driven jazzvals där livet efter detta består av konstanta repriser av filmer om ens eget liv, i realtid.
Även om de vetenskapliga metaforerna duggar tätt i en del av sångerna varvas dessa med skenbart enklare sånger, fulla av värme, som den varma sanna historien om Dennis and Rose, om hur svårt det kan vara att få fram de rätta orden. Och allt framförs med Dores klara, opretentiösa, lätt krusiga röst.
Åtta av spåren på Dark matter har Dore komponerat tillsammans med sin mångårige spelpartner, Julian Littman (Steeleye Span). Tillsammans spelar de också nio av skivans instrument, från gitarr, piano och ukelele (båda), till harmonium (Dore) och mandolin, banjo, dobro, lap steelgitarr och slagverk (Littman). Dessutom bidrar några gäster med ståbas, trumpet, fiol, klarinett och cello.