Kakafoni

Dela den här recensionen:

På sitt andra album fortsätter Kakafoni i liknande spår som på debuten från förra året. Sedan sist har de turnerat en hel del, något jag tycker mig höra i ett fördjupat samspel. Gruppen har ett driv som det är svårt att inte ryckas med av och musiken är sammanfogad till ett organiskt flöde. Inte minst det täta samspelet mellan elbasen och trummorna skapar drivet, fast egentligen gäller det hela gruppen. Mastigt gruppspel övergår i till exempel saxofonsolo, där följsamt blåsarr tillkommer.
Det täta gruppspelet bryts upp av luftigare passager där trummorna får eget utrymme för att sedan låta elpianot bryta in. Nästan som att sitta på en båt och se landskapet utanför förändras. En resa där det är svårt att slita blicken från utsikten. Ja, Kakafonis andra album är synnerligen väl sammansatt. Sextetten spelar elbas, trummor, elgitarr, saxofon och trumpet anförda av ledaren och pianisten Pär Eriksson, som också skrivit låtarna och producerat skivan. Med mycket elektriska förtecken gör de en musik som ligger mittemellan modern jazz och det som på sjuttiotalet kallades jazzrock, i nutida tappning. Suveränt.