Skivrecension

Små grupper och stort band Lira Gillar

Per-Åke Holmlander

Carliot – It’s never too late orchestra

Skivbolag: Not Two Records
Recenserad av: Leif Carlsson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Pappkartongen innehåller tre cd-skivor med nära 200 minuter improviserad och noterad musik, inspelad tre dagar under jazzfestivalen i Krakow i oktober 2017. Jag tror att de första skivorna med alla deltagarna i mindre konstellationer fungerar som både publika föreställningar och uppvärmning inför storbandets konsert. Musikerna får tillfällen att lyssna till och känna på varandra i grupper om två, tre och fyra, (som i Ken Vandermarks veckolånga projekt Resonance år 2009 på samma etikett, där Holmlander med flera var med).
En stillsam överraskning med fin eftersmak är till exempel Saxophone madness 25 minuter impro med Julie Kjær, Signe Dahlgreen, Anna Högberg och Mikolaj Trzaska på alt-, tenor- och barytonsaxofoner.
Övriga medverkande är från combon Parti & Minut Johan Norin på trumpet och Christopher Cantillo på trummor, från Inner Ear Steve Swell på trombon och Tim Daisy på trummor, och så Susana Santos Silva på trumpet och Elsa Bergman på basfiol. Per-Åke Holmlander själv, på tuba, medverkar på endast en tredjedel av de två första skivorna. Han är medlem i flera moderna storband jorden runt än de flesta, så varför inte ett till? It’s never too late för elva personer i blandade åldrar, och med olika erfarenheter och ursprung att spela ihop.
Den tredje cd:n med alla tillsammans innehåller åtta brokiga stycken som Holmlander skrivit de senaste fyrtio åren, för teater, dans och annat. Musiken sätts i rörelse, skumpar, kliver eller seglar fram på alla möjliga sätt, under ledning av Holmlander med hjälp av noter, grafiska figurer, jazzkänsla, fri-känsla, nutida, gammeltida promenadtakt och tango.
Lustfyllt och självklart blåser han liv i själva botten på musikhavet. Lyhörd och trivsam som en flexibel barbapappa, vet Per-Åke Holmlander också hur man skjuter på och banar väg. Och på ytan med både dyningar och skummande vågkammar tar sig de övriga instrumenten ton som glittrande flygfiskar eller fräsande surfbrädor. Trots ett bitvis massivt tryck blir det musik med stor dynamik och, ovanligt nog för denna typ av tonkonst, ett lättsamt anslag.