Geir Sundstøl

Dela den här recensionen:

Fram träder olika ljudlandskap av ganska tät textur – det är mycket som händer i ljudbilden, många instrument och sounds som långsamt swishar förbi längs vägen. Som att följa en flod med blicken där olika saker kommer och går; grenar, blad, blommor, pråmar kan man tänka. Fast i musiken är det syntar, trummor, basar, gitarrer, slagverk, tablas och trumpet som avlöser varandra utan att man alltid tänker på när det ena kommer och det andra försvinner i ett odefinierat fjärran. En utpräglat filmisk musik med Geir Sundstøls lap steel i förgrunden. Ofta med en melankolisk grundstämning, lite som ett söndagstillstånd. En söndag där man gärna ligger kvar i sängen och låter tankarna komma och gå som de vill. Det mesta är egenkomponerat, med ett viktigt undantag: Warsaw/Alabama, som inleds med episka Warzawa av Bowie/Eno och avslutas med Coltranes Alabama. En tolkning långt från Coltranes frustande energi, här är det långsamt och böljande ljudmåleri snarare, suggestivt förvisso.