Anouar Brahem

Dela den här recensionen:

Bedårande vackert som ett stilla ljummet vårregn där solen plötsligt bryter fram och en smeksam vind blåser undan svårmodet upp till den nyblå himlen. Ligger i kökssoffan med en spinnande katt på magen och Anouar Brahems Blue maqams i lurarna. Vad gör det då att ett grått oktoberregn smattrar mot rutan, att det är stopp i avloppet och att högen av räkningar växer?
Liksom armeniska flöjten duduk eller den japanska shakuhachi har det arabiska stränginstrumentet oud den där speciella förmågan att skapa en exotisk långt-borta-värld som fascinerar.
Det här är Anouars tionde album på ECM. Denna gång har han med sig Dave Holland på bas, Jack DeJohnette på trummor och Django Bates på piano. Samspelet är ömsint, hypnotiskt. Dialogen mellan Django Bates – nyligen aktuell med sina Sgt Pepper-varianter både live och på skiva – och Anouar Brahem är lyhörd magi. Ibland enbart oud med Brahems stilla nynnande som går över i Bates piano. Likt Jan Johansson har Bates en ytterst varsam behandling av tangenterna. Ja, det här är mjuk ekvilibrism, vördnadsfullt, högtidligt med ett sväng som lyfter, svävar. (Nu har regnet övergått till ett stilla snöglopp).