Snorre Kirk

Dela den här recensionen:

Det sägs att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger. Att ta del av Snorre Kirks nya skiva är som att kliva ner i den där floden någon gång på 1940-talet, typ, men ändå med känslan av nytt och friskt vatten.
Den jazz kvintetten spelar har sina rötter långt bak i tiden och hämtar inspiration från bland andra Duke Ellington. Det är en genomarrangerad jazz mestadels komponerad av Snorre Kirk själv, som leder bandet bakom sitt trumset. En cool inställning till jazz genomsyrar skivan där varje del i arrangemangen känns genomtänkt utan att musikerna för den skull förlorar i spontanitet och spelglädje. Rätt långt från den rätt knixiga avancerade jazz som är lite av mainstream just nu.
Här finns mycket luft mellan musikerna och man kan lätt följa med i alla fina idéer, ofta med melodisk pregnans. Kvintetten; två saxofoner, kornett, piano, bas och trummor, har spelat ihop några år och har ett störtskönt flyt, på en gång avslappnat och allert. En skiva att charmas av, herrarna visar att jazz inte behöver vara svårlyssnad för att vara angelägen.