Aziza

Dela den här recensionen:

Bandet kör igång med ett jazzfunkig stänkare signerad gitarristen Lionel Loueke. Över ett skönt groove med en del breakbeats från Eric Harlands trummor och funkig basgång från Dave Holland improviserar gitarristen med ett klangligt och rytmiskt kreativt solo innan Chris Potter tar över med sin saxofon. Fyra av den moderna jazzens bjässar har satt ihop bandet tillsammans. Idén verkar vara att musicera ihop utan att någon riktigt är ledare för gruppen. Oftare får de till en härligt gungande rytmisk jazz där Lionel Louekes fantasifulla gitarrspel firar triumfer gång efter annan. Han har både ett lätt rytmiskt spel, som hämtar influenser från hans ursprung i Benin, samt klangliga experiment där han till och med får gitarren att låta som en orgel. Musikerna har skrivit två låtar var till skivan vilket ger variation – idéer om arrangemang verkar låtskrivaren också bidragit med. Alla låtar är inte lika starka, på sina ställen hörs en modern jazz lite på tomgång, men ofta blir det så bra man kan önska av dessa herrar.