Frode Haltli

Dela den här recensionen:

Titeln innehåller en motsägelse, och motsägelser kan skapa spänningar. I den inledande Hug (kanske ”håg, lust” på norska) komponerad av den klassiskt skolade ackordionisten Frode Haltli traskar en folklig melodi fram på den snötäckta, något ojämna marken. Trummor, fioler och dragspel blickar framåt men så plötsligt stannar de av och en glasklar trumpet (Hildegunn Øiseth) bryter fram. Vi stannar storögt till, får en slags insikt, och fortsätter sedan (som förut).
Tio musiker medverkar, förutom nämnda instrument finns hardingfela, saxofoner, gethorn, syntar, tramporgel, elektriska gitarrer, diverse elektronik och basfiol. Musiken är noga arrangerad och arbetad i studio. Svår musik? Nej. Stråkarna och dragspelsbälgen andas långsamt och vi befinner oss inte i det vanliga spelmanslandet, utan närmare nutida musikkorsningar med världen. En värld som rymmer såväl den tunisiske oudspelaren och kompositören Anouar Brahem, som belgisk-norska Linus + Økland/van Hertum/Zach (se recension i Lira nr 1 2018).
Den tretton och en halv minuter långa avslutande Neid äger både mäktighet och snirkligt gripande sentiment som inbäddade klarar sig genom en blockig passage. När melodin återkommer till den smekande elektriska gitarren har snön smält, dragspelet tar allt djupare tag, och bröstet sväller.